Ja en aningens uttråkad börjar man redan bli, hur ska detta gå, men de är ju bara att acceptera läget och göra de bästa med de, men idag testade jag att ha hundarna igen efter de trauma som var, då de var med när de hände, men de har varit jätte duktiga,   den lilla fixade vi liten bädd bredvid hög kudde som jag har benet på, och den platsen gillade hon direkt, och den stora har gått mellan andra soffan och på golvet vid mig....  

Den stora brukar inte lämna min sida och måste gå med hela tiden,och bara jag flyttat bordet så har han varit på benen,så man kan bli tokig ibland, men inte idag,   då har han stannat där han varit, så har kunnat kolla in katterna utan att ha honom vid benen, och när jag tagit mig till bakdörr och öppnat den och sagt vill ni gå ut och då har den stora kommit, och inte som vanligt stått vid mina ben,   de fick till en början gå ut när de fanns någon mera här, men sista gången fick de gå ut själva och så stod jag i dörr öppningen, mitt vänstra ben är dubbelt så starkt som en normalt ben, och märker att de är till min fördel, och orkar stå upp rätt länge....  

Katterna varit så duktiga i sovrummet,   och från de kom in under förmiddagen så har dom inte varit missnöjda eller gjort något liv från sig, varit inne vid dem några gånger men de sover snällt, och vet att när hundarna åker får dom tillträde i hela lgh, och säger de till så får dom de dom vill ha, om de är mat eller kanske gå ut, är ju bra när man bor på bottenplan, för bara öppna fönstret så har dom en egen utgång...  

Här är sötnosarna där de ligger nära mig...!

Man har tänkt tillbaka en del på de som hände,   och man funderar ju mer och mer hur fan jag lyckades ta mig till bilen och köra hem, eller rulla hem, efter man sökt på liknande händelser, de var ju ändå minst 100/150 meter till bilen, och var tvungen att lyfta benet med händerna mellan broms och gas, tur de inte var så långt och kunde rulla i ca 10km men man funderade ju hur fan lyckades jag...  

Men fått tid till ortopeden och röntgen den 3maj   och då hoppas jag att detta gips försvinner och att jag får de runt knäet som den läkaren som kom och berättade att jag fått en stor fin spricka i knäet, så håller tummar och tår att de går som de ska....  

  Pussar,Kramar & Kärlek