Ja tisdagen vart inte alls som man tänk sig, den börjar bra med morgon kaffe städ och fix här hemma, tog en skogsrunda med fina Maja hårboll, och hon vart så där glad hon alltid blir när jag kommer, och fanns inget tecken på att något var några problem, hon var sig själv till 100%...

Vi var här hemma och allt var som vanligt,men så börjar Maja spy galla, när hon gjort de 3gånger så tänkte jag att de var nog ingen fara,katter och hundar kan ju spy utan att de är något konstigt,men skickade till hennes husse så han visste,men så spydde hon 3gånger till efter sig och då började jag bli orolig, och min magkänsla sa att detta stämmer inte,något är fel och skickade till husse som kom direkt...

Han bor nära och kom fort till oss,men under den korta tiden så gick tjejen in och spydde 4gånger till,och detta kändes inte normalt och min oro vart starkare, vi ringde veterinär, som nog inte trodde att de skulle vara allvarligt, vi lade på och skulle avvakta,men hon spydde hela tiden och hennes andning kändes inte ok,så vi ringde igen och då sa dom att vi skulle komma till dem, fick låna min granne och väns bil så vi kom iväg direkt, och hon spydde 3gånger till innan vi kom fram till dem och är bara ett par mil till kliniken.

Hon kom in direkt och dom såg ju att något var fel,tog prover och undersökte henne,för hon mådde verkligen inge vidare....

Jag fick vänta i väntrummet när husse var med Maja, lever ju i en pandemi,men jag kunde höra vad som hände där inne i rummet, och hon spydde igen, så hon fick något mot illamående, men så vart de fart där inne och Maja vart drastiskt sämre och hör att hon är på väg in i chock och andningen ändras till de sämre, och hon vart ännu sjukare på mindre än en kvart, nu vart de ett riktigt allvarligt läge, och när jag hör veterinären säga att hon är riktigt orolig och att hon inte visste om Maja skulle överleva,och vart svårt att hålla tårar borta från oss båda...  

Hon visste inte vad som var fel, men de var snabba och hon fick dropp,starksmärtlindring, antibiotika, syrgas och hon vart ruskigt dålig så även jag fick vara med henne där i rummet, hon var ett tag inte kontaktbar,men efter vi varit nära henne,klappat och pratat med henne och hon får allt hon har sitt dropp och allt dom ger henne så ser jag att hon får ögonkontakt med mig, men ännu var hon långt ifrån sig själv,men vi var vid hennes sida men visste inte om hon skulle överleva och de visste ingen på kliniken och de var allvarlig stor oro...

Vi kunde inte göra något mer än vänta och finnas vid hennes sida, vi frågade ju en massa om olika saker som kanske kunde vara som gjorde henne sjuk,men ingenting stämde in och allt dom gjorde visade inga avvikelser och ingen på kliniken visste vad som gjorde henne så dålig, hon var väldigt nära döden, det dom visste var att hon var väldigt uttorkad,men de var dom säkra på att de berodde på alla kräkningar för hon hade ju spytt extremt mycket på mycket kort tid, jag kollade in hennes tandkött och kändes som den var mindre röd och inte riktigt lika torrt, kunde vara inbillning för man vill se förbättring,men dom kollade och ja lite bättre var det och jag tog allt positivt i det läget,men nu var de bara att fortsätta vänta...

Vi är där vid Maja och hon börjar få mera kontakt med oss,reser upp huvudet flera gånger när hon hör något från korridoren och visar bra tecken, och tiden går och jag skulle gå upp runt 02.15 så till slut får jag ringa min mor som kommer och hämtar mig, och jag åker hem,men hade Maja i tankarna hela tiden och sova gick ju inte, när klockan blir ca 01.30 så ger jag upp fixar på kaffe, och ca 02.20 öppnas min altandörr, och in kommer Maja som viftar på svansen och kommer till mig och får några pussar, och kände en stor lättnad för hon var mer sig själv igen, ja dom var förbi och lämnade bilen och nycklarna,så vi pratade lite om vad som hänt efter jag åkte, och så går dom hem och jag klär på mig arbetskläderna och åker till jobbet...

Maja skulle komma tillbaka till kliniken på morgonen och fick medicin för magen en tablett som även jag äter för magen, och special foder som hon skulle äta i 14dagar, och när jag jobbat klart och dom kommit hem så gick jag över till dem, och Maja var till stor del sig själv, vart så där glad som hon alltid blir när jag kommer och många pussar och klappar vart de, ja hon är ju tagen och trött, men inte så konstigt...

och jag är så glad och tacksam att hon var stark nog och kämpade på och att dom på kliniken gjorde allt dom kunde,fast allt var i ett mörker, då de inte fanns några avvikelser, och dom vet ännu inte vad som gjort henne så sjuk så gick från en pigg glad hund till att vara väldigt nära döden på mindre än en och en halv timme, men jag är så glad och tacksam att hon fick den hjälp och lurade döden och vart pigg igen, och hoppas jag får träffa henne idag,fina tjejen....  

  Pussar,kramar & kärlek