De var fan va tiden skulle gå fort, idag är sista dageni juli och aug är nära, förstår inte vart tiden tar vägen, har inte alls hunnit med de jag tänkt, har iof varit sjuk ätit medicin och jävla skallvärken som äntligen var borta i helgen, men nu tillbaka suck, men fått remiss till akupunktur i början av aug så hoppas de kan hjälpa...

Igår vart de att följa med mannen till hans mor som firade sin 70årsdag, och samtidigt låg älsklingens dotter på bb så vart en liten prinsessa samma dag som älsklingens mor och de gör de ju lättare att komma ihåg så de är nog bra för mannen, och skönt att allt verkar som de gått bra, och jag väntar nyfiket på vad prinsessan ska heta, de är något jag alltid är nyfiken på, och kommer nog alltid tycka de är kul med just namnet, då jag själv inte kan bli mor, ja man ska aldrig säga aldrig men som de ser ut så får jag leva på alla andras lycka när de får en bebis till familjen, man får tänka positivt att jag har massa barn i olika åldrar att låna och när de tagit slut på mig kan jag lämna tillbaka och vila upp mig hehe....

Jag har bott här i detta lgh område många år, för att vara exakt så blir de 14år 1Sep och de har alltid varit barn i området,och har de blivit tomt med barn för tillfället så har de ändå varit många barn här, som hälsat på mormor,farmor osv så barn har de alltid funnits, men alla dessa barn har inte varit tillräckligt viktigt att få fram några saker till barnen, utan enda har varit en väldigt liten sandlåda som ingen vill leka i, men nu har en av ägarnas dotter med barnbarn flyttat in så nu vart de fart och  mycket viktigt att fixa saker till barn, så en gungställning håller på att monteras och så får man se vad mer de blir, och ja jag tycker de är jätte bra, helst om jag får barn på besök som faktiskt händer...

Men tycker de är tråkigt att inga andra barn varit lika viktiga som dessa,dom ska även sätta upp bom pratas de om, så man stoppar inkörningar, och de är typ bara jag med mitt fysiska handikapp som behöver köra in när jag handlat eller kommer med något tungt eller behöver köra ut tungt, eller när jag har såna extrema smärtor så kommer inte fixa gå från parkeringen och in till lgh, och andra när de handlat mycket tungt och jag har snart kört in i 14år och har ännu inte skadat varken djur eller barn och jag kör extremt sakta, men på den fysiskt handikappade med dagliga smärtor är inte så viktigt, om man försvårar livet för, men ja jag står alltid på barns sida och visst är de bra att man tänker på dem, synd bara att de försvårar för mig i detta fall och att inga andra barn i området har varit lika viktiga som dessa är ju trist, men de är som de är och man får hoppas på de bästa och kämpa på så bra man kan och hoppas barnen får roliga saker att leka med, och inte bara en gungställning...

Tänker på hur de går för den människa som gör brott dagligen, som man blivit förhörd av polisen om, men de var ju bara att berätta sanningen och de man själv fått bevis för och sätt med egna ögon, tycker de är väldigt tragiskt när en människa är så pass sjuk så den skadar andra människor och allt tar sån jävla tid och oskyldiga blir skadade så jävla länge innan nåt händer, och inte nog med de så när hela den soppa när klar så skadas ju små som finns bildbevis på och även bevis av de psykiska sättet, då barnen kommer tillbaka till den andra föräldern, och berättar saker dom inte ska oroas med eller för huvudtagen veta nåt om, då de skadar mera och man sitter inte och pratar med barn om saker som får små oskyldiga att bli oroade och jag har stor oro för dessa små, helst då de som finns bild bevis på något som inte bara är förjävligt, utan de svider väldigt mycket på liten, och jag har aldrig sätt något barn ha så mycket av detta, helst då barnet så gott som är blöjfri, så detta ska inte ske, men tack vare att de är på dagis fem dagar i veckan när de är vid denna sjuka individ, vet man att man tar hand om de små då, så man blir ju lite lugnare och mindra orolig, men människan skadar oskyldiga små och kan sitta och fortsätta skada dem utan problem, de gör mig orolig, men gjort vad jag kan, men tyvärr så får människan fortsätta skada och förstöra liv...

Och jag blir både ledsen och arg när man vet att den ena barnet vill ringa den andra föräldern och man har gjort allt man kan för att den ska kunna de, till och med fixat en mobil och skickat med barnet, så bara för denna människa att hjälpa att ringa, men personen vägrar och nekar hjälpa den lilla, och väljer att sitta bredvid och se en ledsen liten sötnos, och sen sitta säga att barnen mår dåligt, men människan fattar inte att de är vid denna och jag förstår att de mår dåligt när de är där, då de blir skadade på olika sätt, och sitter man och ljuger och pratar med de små om saker de inte ska veta eller vara inblandade i, så är de ju sjlvklart att de mår dåligt, till skillnad till när den är vid den andra, då mår de bra och man pratar inte med barnen eller nära dem, allt bråk och skit soom den andra håller på med tas inte när barn är nära, så när de är där så är de som vanligt och barnen mår bra och även fått semester från dagis som man rekommenderar, och man tar hand om dem som man ska, så där är enda problemet den andra som uppenbarligen är så sjuk så den fattar inte vad den håller på med, och att en vuxen människa kan sitta och skada sina barn utan att förstå att de är pga den som de mår dåligt och människan fortsätter skada de små...

Personen håller även på med bedrägeri vid försäkringskassan och de har bevisen men personen fortsätter lura och ljuga för dem så när den andra skickar in som faktiskt stämmer och är rätt så får den inget för lögnaren som lurar och bedrar fortsätter, och att skicka in föräldraledigt när de små är på dagis eller vid den andra förldern är inte ok, men personen får fortsätta och inget händer, personen fått förbud som den har brytit sen dag ett och trakasserar och beteer sig på ett sjukt sätt och tiden bara går och även där finns hur mycket bevis finns men de ska ta sån tid, så oskyldiga blir skadade och nertryckta, och den som gör sjuka saker och som bryter lagar och regler får fortsätta utan att bli straffad och ingen kan tydligen stoppa den sjuka individen att sluta skada oskyldiga och värst de oskyldiga små som inte kan försvara sig själva, nej gode gud göt något innan barnen får skador som de får leva med resten av livet, för att allt i sverige ska ta sån jävla tid och bovarna får fortsätta härja och förstöra och skada andra människor, man blir så jävla less och arg på hela systemet att de oskyldiga som skadas får fortsätta bli de och den som skadar andra får fortsätta för inget händer ju ändå....

Nä nu får de bli att fixalite lunch och hoppas skallvärken kan lugna av, får bli mera kaffe och hoppas allt blir lite bättre igen...

   Pussar,Kramar & Kärlek  

Ny blogg en ny start, ja som de står så har jag nu startat en ny blogg, den jag hade tidigare är de strul med och lättast var att starta en ny och ny början, så de är vad jag gör...

Jag försöker alltid tänka positivt i alla lägen, men ja ibland är de extra svårt, och inte så att man glider på någon matta där allt bara går bra, nej en heldel kämpande har de varit i mitt liv, men utan positiva tankar så går man under och de hjälper ingen...

När jag var runt 6års ålder så gick jag upp på höloftet, jag var yngst men minns att vi fick inte vara där för golvet var riktigt dåligt, och klart så ramlar jag ner genom ett hål rakt ner på cementgolv och skadar mig, men då vi inte fick vara där så tröstade de andra mig och så sa vi att jag ramlade ner från ett träd, men när min fars mormor som även är min namne, eller hennes namn var Teolinda, men hon gillade inte de namnet så de vart Linda och de är efter henne jag är döpt, men hon såg då min höft som hade alla regnbågens färger och de får man inte om man ramlar ner från ett träd ner på gräs och då kom sanningen fram...

Jag var redan då ett överviktigt barn så jag vankade ju som en anka när jag gick, så ingen reagerade på att de jag gjorde var att halta, för några år senare upptäckte man att min höftkula gått urled, och då jag har så hög smärtgräns så klagade jag inget större, men när detta upptäcktes så startade flera år av operationer och kurering och kämpande, för allt gick inte till hundra % som de skulle, så några extra op och liknadande vart de...

Ja så vart andra operationer, men man gjorde de bästa med de jag hade redan då, men övervikten fortsatte och när jag var 12-13år så var jag över 100kg något som fortsatte med åren och under 100 kom jag aldrig, men när jag var 20år var de kontroll av höften då läkaren sa att hon förstod att jag hade ont och att de var kämpigt då min höftkula såg ut som en trappa och mitt skadade ben var kortare än de andra, men de ville inte hjälpa mig med höften förrens jag gick ner i vikt och vart äldre, så när jag vart 29år hade jag tröttnat rejält av de smärtsamma och jobbigare så satte igång med vikten, inte alltid lätt, då jag hade en höftkula som såg ut som en trappa och gav smärta, men jag hade beslutat mig att fixa detta och få hjälp med höften och bli smärtfri, så jag gav inte upp och efter ett år hade jag gått ner 40kg och fyllde 30år, och då sa ortopederna att nu hjälper vi dig med din trasiga höft...

Så då kom dagen som jag hade väntat på, och operationsdagen var nära, jag visste inte vilken op de skulle bli, för de fanns två olika och den ena var den vi hoppades på, men de kunde man inte veta förrens man kom in i benet och såg hur de såg ut, och då de handlar om mig så såg de inge bra ut, så vart att byta ut hela höftled osv, och operationen gick bra eller själva höften vart bra, men de som hände under operation var att de skadade iscsasnerven och några andra nerver, och mina planer till ett smärtfritt liv vart just exakt trväremot, för de vart ett liv med extrem smärta och ett ben som är bortdomnat på vissa ställen och en fot som inte funkar som den ska, de kallas för droppfot, jag kämpade såklart vidare så med envishet och jävlastyrka så är foten så pass ok att jag kan gå i trappor och köra bil, men smärtan blir jag tyvärr aldrig av med, och allt vart tillslut så tungt och jobbigt och negativa smög sig på mig och vart depp och vikten började sakta gå upp med ett kg åt gången...

Jag reste mig upp och fan allt jag kämpat med skulle inte gå in i intet och planering magsäcksoperation började och då jag visat att jag kämpat och hade ju gått ner 40kg på egen väg, så var de inge större hinder i min väg, och så kom dagen då jag åkte till stockholm och dags för en Gastric bypass & den operationen gick bra och vart opererad tidig morgon och till kvällen var jag redan på fötterna, men bara i rummet och till toan, då jag blivit opererad många gånger så vet jag att bita ihop och komma upp ur sängen så fort som möjligt är de bästa, och morgonen efter var jag uppe och gick runt på hela sjukhuset, och var redo fort att åka hem, men då jag på på Gotland så fick jag stanna en extra dag, men tillslut fick jag flyga hem och den operationen har gått väldigt bra och har inga större problem, ja jag blir ofta trött efter jag ätit och behöver lägga mig ner, men ja den op har gått bra, man ser och vet ju mångasom gjort operation magen och olika slag, å inte alla som de gått bra för, och haft mycket att kämpa med, så jag kan säga att magop har inte gett mig några problem, utan mina extrema smärtor kommer från skadan som ortopederna gjorde mot mig, och som jag får leva med...

Det är dagligt kämpande och jag har ingen dag då jag inte har smärta, men man lär sig att bita ihop och sålänge de extremt smärtsamma dagarna inte kommer så går de ok, men skulle jag inte haft den lindring jag har och inte hittat sätt som lindrar smärtorna vet jag inte hur jag skulle fixa detta, men är man kreaktiv så hittar man lösningar, och jag letar alltid efter de och gör alltid mitt bästa med de jag har, och försöker tänka positivt, men visst faller även jag och tycker allt är skit och bara öken med allt, men man måste alltid resa sig upp och göra de bästa med de man har, men visst lever man med daglig prövning och kämpande, men att ge upp finns inte, ja tyvärr orkar jag inte alltid göra allt jag skulle önska, jag blir tvungen att hoppa översaker för har inge energi eller styrka, eller åka umgås med vänner och man mår inge bra och har ingen ork att vara social, många har stor förståelse, men förstår ju om min älskling blir less att jag ofta inte orkar följa med på saker, menhar kämpat hela detta år hitills att göra så jag samlat ennergi och styrka så jag nästan varit med på allt som jag fått frågan om, så även där gör jag mitt bästa...

Just nu är jag i min bästa årstid då sommaren är alltid bäst och värme är toppen, men lyckades få nåt skit så jag fått äta antibiotika men har även nåt annat skit då jag nu har fruktansvärt jobbig smärtsam huvudvärk, känns som huvudet ska explodera, och de strålar smärta ner via nacken till axlarna och så är min trasiga fot svullen, men läkaren jag fick träffa var inne på att de var min späningshuvudvärk som bråkade och kände även att mina muskler var hårda, så han skulle skicka remiss till akupunktur, men vet inte när de kommer, så jag har en tens apparat och så gick jag och fick massage, de hjälpte andra ställen i kroppen men hjälpte inte de onda jag har, och tröttsamt då jag alltid mår bättre under denna årstid men nu har jag andra smärtor, men fortsätter detta tills ledigheten är slut så får jag försöka få tid till min läkare, för kan inte ha de så här om jag ska lyckas börja jobba igen, för ja man blir inte rik när man är skadad, så de 50% jag jobbar behöver jag arbeta så jag kan komma ifatt lite med allt...

Men 2006 började jag min viktresa och nu är det den 24Juli 2017 och jag har gått ner från 144kg till 85kg, ja jag gått ner på egen väg mera kg än vad bypass hjälpt mig med, men den gör ännu så jag inte kan äta så mycket och när de blir för mycket fett eller socker mår jag inge bra och de hjälper ju, så den operationen hjälper mig ju ännu men ser man på vikt nedgång så har jag gått ner på egen väg dubbelt så mycket som magsäckop gjorde, men som sagt den hjälper mig fortfarande men på ett ok sätt så jag inte kan synd äta, men pga nervskadan fixar jag inte att motionera som jag önskade så allt jag lyckas göra är bra, och får vara nöjd med de som de är, man är ju bara människa med brister och fel å man kan endast göra sitt bästa och försöka tänka positivt...

Detta vart en väldigt lång blogg, men de handlar ju om en resa från 6års ålder till 40år så fick ändå med rätt mycket inom de jag kämpar med min kropp och jag kommer aldrig ge upp...

  Pussar,Kramar & Kärlek  

Jag gör foto tavlor som jag kallar för ego-tavlor, men denna tavla vart de bara foto från jag varsom störst 2006 och nyaste foto som är tagna juli 2017, och som sagt 144kg på de övre foton och 85kg på de nedre foton....!