Måndag och julveckan har börjat, och ska bli skönt när nya året börjar och man går mot ljusare tider,   men nu strålar solen vackert och gjorde den även igår, de ger energi och glädje...  

Jag stressar inte upp mig om jag kommer bakom en bil som kör sakta när de är halt, slirigt, slaskigt osv, själv försöker jag så fort som möjligt lämna vägen,   för att släppa förbi andra bilar när jag känner att jag vill köra sakta, så ingen drabbas av en stoppkloss,   men när en bilist kör på en 90väg som har torra vägbanor och inte alls halt, så den bakom måste ligga i 40km och där kan man flytta sig på lätt sätt,då de finns bred vägren, men väljer att ligga kvar, då blir även jag trött och rätt irriterad faktiskt, för alla har sin gräns och 40km på 90väg å vägra flytta sig, fast man kan lätt göra de, där får även jag svordomar minsann...  

Jag mår inge vidare för tillfället, försöka bearbeta livet och allt som kommer ske, jag har olika saker jag kan göra som är lite som terapi och ger styrka,som till exempel blogga, prata med vänner, familjen osv, men gillar inte detta att känslorna pendlar och från ingenstans kommer tårarna,   kan inte kontrollera de, skit jobbigt,trodde inte jag skulle känna så här, så är väldigt förvånad,   men som sagt låta tårarna komma för operationen måste göras och får göra de bästa med de jag har...  

Vet att man menar väl och vill trösta,   men när man sitter med flera egna barn och säger saker som de finns många i världen som behöver föräldrar, eller att jag har massa barn runt mig osv,finns många olika sätt att säga saker på,men när någon som har flera barn säger såna meningar,så hjälper de inge vidare,   som jag vet är för de försöker hjälpa och trösta, men man kan inte veta hur detta känns om man har 3-4 egna barn,och problemet för mig just nu är de inte biten att aldrig få något eget barn,utan de är känslorna inom mig som vägrar lyssna och kör sitt egna race, något jag är väldigt förvånad över, för som sagt, de känslor jag just har är inte vad jag trodde de skulle vara,för trodde jag bearbetat detta i flera år, för inte så att jag valt att vara 40år utan barn...  

utan chansen att jag ska kunna bli gravid nu är väldigt låg, för har man inte haft något preventivmedel på så där ca 15-17år och inte blivit gravid vad man vet,   så är chansen att få egna barn väldigt låg till noll, och har visst rätt länge nu att denna op nog kommer troligen ske, då jag har extrema smärtor under mensperioden efter nervskadan jag fått, och nu kom de ju mera orsaker som dåligt blodvärde, blodbristen, cancer, med mera, så de är som de är, och får acceptera läget...  

Men allt blir lättare när känslorna inom mig slutar vara så ostadiga, och tårarna som kommer när jag minst anar de kommer försvinna,   för att känna mig som en känslosam tonåring är inge vidare, helst då man inte ens var de när man var tonåring, och jag gillar inte när jag inte har kontroll och inte kan styra mina känslor, tankarna säger sanningen och känslorna vägrar vara på samma plan, och spelar ingen roll vad jag tänker för tårarna vill inte sluta rinna,   men jag kommer få dem så de går bredvid varandra, frågan är bara när, för jag ger mig aldrig,för att ge upp finns inte i min värld, utan kämpa vidare och göra de bästa med de man har är vad som gäller,så bearbeta och göra mitt bästa, men visst hjälper de att ha underbara runt mig, och jag har de underbaraste vänner och familj man kan ha,  för jag har de bästa av de bästa vid min sida...  

Ett av mina sätt att få terapi är att göra videoklipp från min viktresa, där ser jag vad jag lyckats med, och ger styrka på ett sätt att jag ser att jag fixar allt, och finns inget jag inte fixar....

  Pussar,Kramar & Kärlek